Detta är Kim. Min mosters gamla hund. Om jag minns rätt så var han en blandning av Schäfer/Border collie/Golden retriever. Han är nog en av de mest trevliga hundar jag någonsin träffat. Jag lånade Kim mycket när jag var liten eftersom jag inte hade någon egen hund. Kims stora problem var att han inte kunde vara ensam, och min moster var borta en del så då fick vi ha Kim en del. Inte mig emot om ni förstår.



Ett starkt minne:
Jag och min kompis Linn var ute och busade med Kim. Då kom en kille som gick i Linns klass och han var lite retsam mot oss. Jag sa åt Kim att säga till honom. Kim hoppade och buttade honom lätt.
Tänka sig.
Jag och Linn, under 10 år gamla, tyckte att det var väldigt fint gjort av Kim.
Killen retade oss inte mer.



Kim gick bort och min familj ljög för mig och sa att han hade fått ett nytt hem på landet. När jag och Linn kom till min mormor för att fråga om vi fick hälsa på han sa min mormor:
"Jenny, Kim finns inte mer, har du inte förstått det?"
Jag och Linn gick därifrån gråtandes.

Jag kan tänka på Kim än idag, speciellt när jag går förbi ett hus i närheten där han bodde med min moster.